Helt förstörd.
De senaste 50 timmarna har jag tagit två stycken powernaps á 60 minuter. Jag har suttit på flygplatser i sammanlagt 10 timmar, i en och samma flygplansstol i 9 timmar och tittat på fyra filmer, samt släpat runt på drygt 68kg bagage. Nu är jag i Amsterdam! Om en timme flyger jag hem till Sverige, och om tre och en halv timme får jag krama om min familj efter ett helt år.
Detta är de mest känslosamma timmar jag någonsin upplevt, mest för att det går upp och ner som en bergodalbana. Ena sekunden vill jag hoppa och skrika av lycka för att äntligen få slänga mig kring halsen på mamma igen; andra sekunden får jag ont i hjärtat av att veta hur ledsen lilla Liam är och hur mycket jag kommer att sakna mina fantastiskt fina vänner i Houston.
Min värdpappa gav mig ett brev när han körde mig till flygplatsen. När jag väntade på att incheckningen skulle öppna passade jag på att läsa det och jösses vad tårarna sprutade. Det var det finaste brev någon någonsin har skrivit. Jag som trott att visst kommer vi bra överens och tycker om varandra; men med tanke på brevetd längd trodde jag direkt att han skulle ursäkta sig och säga att jag tyvärr inte kan komma tillbaka och bo där i höst etc. Istället förklarar han hur jag varit den fasta punkten i deras liv det senaste året och att Liam grät i panik när jag skulle ut och träffa några vänner i fredags. "My Hanna can't leave, forever" hade han skrikit med tårarna sprutandes trots min värdpappas tappra försök att åka till lekplatsen. Då gör det ont i hjärtat att veta att jag inte kommer får kramas med min nyfunna lillebror på hela sommaren.
